Gud, jag skulle vilja reklamera

Lämna tillbaka. Gud, får jag lämna tillbaka år 2020?

Kanske är jag inte ensam om att tänka den tanken då vi inte kunnat utnyttja året på det sätt som vi är vana vid.

Året som gått och även tiden nu har präglats av sorg och saknad. En sorg över det som vi förlorat. Jag tänker dels på närstående som gått bort men kanske framförallt på dig och mig och vårt enkla liv. Handen på den stressade kollegans axel för att visa att jag känner med dig. Kramen till mormor från barnbarnet. Det spontana besöket hem till mamma. Handslaget efter en begravning för mig som präst. Listan går tyvärr att göra lång över den sorg och saknad jag upplevt och upplever under år 2020.

Gud, går det att få lämna tillbaka år 2020? Gud kan tyvärr inte göra något åt året i sig men däremot ges du och jag möjlighet att lämna över det smärtsamma och svåra vi upplevt under det här ovanliga året till Gud, kärleken själv.

Då slipper du och jag bära allt själva, Gud bär. Gud vet allt om dig och mig och omsluter oss med förlåtelse och kärlek. Det bästa är att det kostar inget, det är helt gratis, bara av nåd.

Mitt i den ovanliga vardagen som på något märkligt sätt blivit den vanliga vardagen närmar vi oss en av året största högtider, allhelgona. Många besöker kyrkogården för att smycka gravar och för att tända ljus. En relativt ny, vacker och fin tradition men den känns som att den alltid har funnits, eftersom den redan är så djupt rotad hos många av oss.

Det är något med ljuset, lågan som vi tänder och går med till våra gravar. Lågan som lyser upp mörkret, som vill förmedla hopp. Hoppet om att livet inte är slut i och med döden. Livet fortsätter, men på ett annat sätt och tillsammans med Gud.

Att helgen betyder något för många blir extra tydligt på fredagen före allhelgona. Då drar nämligen trafikkaoset vid Lidingö kyrka igång. Att helgen betyder något för många är tydligt men vad den betyder är ju svårt att säga. Det är du och jag som ger den sitt innehåll.

Men för många utav oss är nog den där ljuslågan inte bara en låga för hopp utan även ett uttryck för tack – ett tack som kanske aldrig blev sagt. Eller den kanske betyder förlåt – det svåra ordet att säga. Eller så betyder ljuslågan något annat.

Ljusen berättar om sorg, saknad, om tomhet och längtan efter det som varit och det som aldrig blev.

Men åter igen tror jag att de brinner även som en förhoppning om hopp. Hopp om att det inte är försent, hopp om att en gång kanske få säga tack och förlåt ansikte mot ansikte i en annan tillvaro än den vi är i just nu.

Men visst kan det ibland vara svårt att känna hopp när den värld vi lever i på många sätt är mörk och kall, fylld av krig, våld, fattigdom, terror, hat och ondska. Men kanske kan vi ändå just
då ana ljuset som brinner i vårt innersta. Världens ljus som Jesus säger att du och jag är för varandra.

Så nu, inför allhelgona minns vi. Vi minns de människor som betytt mycket för oss. Stod oss nära, så nära så att detlyste och värmde i vårt eget liv. Vi vet att vi människor kan vara ljus
för varandra. Tänk så annorlunda världen skulle vara om vi lät vårt innersta ljus få lysa och värma vår medmänniska.

Snart kommer vår kyrkogård att stråla av hundratals säkert tusentals ljus. För inte så länge sedan var det bara några få och kanske var det bara först ett ljus. Ingen vet vem som började och varför. Men ett ljus följdes snabbt av fler. Tänk om du och jag vågade låta vårt innersta ljus få lysa och sprida sitt ljus ut i livets vardagsrum. Då kan vi lysa upp världen genom att låta oss lita på det hopp vi bär på, inom oss.

Någon måste börja så att andra kan följa efter. Kanske du och jag, vi tillsammans. Då skulle vi kanske bli världens ljus.

Anna Höglund, präst i Lidingö församling