En midsommarhälsning

De senaste veckorna har vi haft prästpraktikanten Riitta på besök här på Lidingö. Här kommer en midsommarhälsning från henne:

Små grodorna och Johannes döparens födelsedag sammanflätad i midsommarmystiken

Finns det något ljuvligare än midsommar? Sol, semester, avkoppling, blommor, hembygdskänsla, naturromantik, midsommarstång, blomsterkransar och umgänge med nära och kära kopplar vi till midsommaren vanligtvis. Midsommar är sommarfesternas sommarfest som ska firas utomhus. I år i detta annorlunda år får många fira midsommar i isolering inomhus och utan mänsklig närhet och utanför fönstret är naturen i sin allra bästa prakt, så ljuvlig och vacker.

Johannes döparens födelsedag som helgondag överlevde reformationen förmodligen på grund av att den inföll på en dag som var stark förankrad i folksjälen, nämligen sommarsolståndets högtid som är självaste midsommardagen och som i sin tur är en urgammal högtid och äldre än kristendomen i Sverige. All svensk naturmystik når sin höjdpunkt när markerna sjuder av liv och när sista snön har försvunnit i de nordligaste delarna av landet.

Blommorna hade förr stor betydelse i midsommarfirandet då man ansåg att blommorna hade särskilda krafter. Denna föreställning lever i viss mån kvar i traditionen: en ung kvinna ska under tystnad plocka sju eller nio sorters blommor och lägga buketten under huvudkudden och därmed i sömnen kunna se sin blivande fästman. Man trodde förr även att midsommarbuketten och daggen från kyrkogården skulle skydda mot och bota sjukdomar.

Vår upplevelse att vara en del av naturens helhet är midsommardagens utgångspunkt. Någon som vill också bli igenkänd bakom all skönhet är Gud själv. Midsommardagen leder oss till reflektion om naturen, hur naturen är skadad och att naturen är i behov av räddning. Kyrkan firar tillsammans med Världsnaturfonden midsommardagen som världsnaturens dag. 


Denna midsommar är annorlunda då vi befinner oss mitt i en pandemi, Covid 19, en pandemi som har skakat om våra liv och vårt leverne. Väldigt många, närmare 5000 personer hittills, har avlidit i sviterna av Covid 19 och deras nära och kära har stor saknad och sorg just nu. Covid 19 ligger som en våt filt över oss samt tvingar oss att reflektera över våra egna liv då ingen av oss kommer undan denna sjukdom.

I Evangelieboken är midsommardagens tema Skapelse. Den allra första meningen i Bibeln lyder: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, 1 Mos 1:1. Där skapar Gud sitt verk och Gud såg att resultat av hans skapelse var gott. Det räckte inte bara att Gud ansåg att skapelsen var god. Enligt en slavisk legend undrade änglarna varför Gud skapade människan och Gud svarade till änglarna att han skapade människan för att det ska finnas någon som vet vad Gud har skapat.

Gud vill att vi ska känna oss trygga i hans skapelse, att han tillgodoser våra behov att överleva livet på jorden och att vi inte behöver vara rädda såsom det beskrivs i Apostlagärningarna 14:17: Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje. I Matteus 6:25 är det skrivet: Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?

Detta är aktuellt än idag och särskilt nu när vi är mitt i en pandemi kan man ställa sig frågan om vad som är viktigt i var och ens liv. Johannesevangeliet börjar med skapelseberättelsen från ett annat perspektiv nämligen hur Gud blev till människa – inkarnation. Gud ville leva mitt i sin egen skapelse såsom en vanlig dödlig människa delandes hennes livsvillkor genom sin son Jesus Kristus. I Joh 1:1 står det: I begynnelsen fanns Ordet och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Guds närhet med oss människor finns redan i första början av skapelsen: I Ordet var liv, och ljuset var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det, Joh 1:4. Gud bär oss i sin hand får vi veta står det i Job 12:10: Han har alla varelsers liv i sin hand, varje människans ande.

Gud vill vara i kontakt med oss. Gud söker oss och i midsommarens ljuvlighet och skönhet blir Guds längtan till oss tydlig. Gud räcker ut sin hand till oss och vi har valet att antingen ta tag i denna hand eller inte. I Apostlagärningarna beskrivs vårt beroende till Gud, att vi lever i honom och att vi har vårt ursprung i honom samt att Gud inte är långt borta utan nära oss. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet. En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Apg 17:27-30.

1 Mos 9:12-15 står det: Gud sade: ”Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla inkommande släktled: min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. När jag hopar moln över jorden och bågen blir synlig bland molnen, då skall jag tänka på mitt förbund, förbundet mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och aldrig mer skall vattnet bli en flod som utplånar alla varelser av alla slag på jorden.
Gud visar oss tecken för hans förbund med oss, dock är vi tyvärr oftast blinda för Guds kontaktförsök.

Midsommarfirandet överlevde ett religionsskifte, övergången från hedendom till kristendom och helgonfirandet av Johannes Döparens födelsedag, Den Högstes profet, överlevde i sin tur övergången från katolicism till lutheranism. På midsommarafton majar vi midsommarstången med gröna löv och blommor och reser stången, en tradition som sina har rötter i antikens Rom och i medeltidens Frankrike och Tyskland.

Urkraften som Gud har lagt ned i oss och i sin skapelse speglas i naturens växande, livsviljan. Detta hyllande av livet strömmar igenom ådrorna när vi gör midsommar genom att löva våra kyrkor, bilar och båtar och genom att binda blomsterkransar till både stora och små. När vi knyter kransarna är det händernas sång till Gud och livet det symboliserar samt kroppens glädje över att finnas till. Midsommar är en fest till minne av paradisets glädje. Närmare Edens lustgårdar än vår midsommar kan man knappast komma.

När människan har upptäckt sambandet mellan det skapade och Skaparen själv svarar hon till Gud med glädje och sång till livet. Denna sång har en märklig förmåga att övervinna även stora svårigheter. Paradisets sång får människans hjärta ljuda och runt midsommarstången dansar vi tillsammans med änglarna. När vi inte lever i harmoni med natur skapar det allt djupare sår på jorden. Vi behöver nå försoning med skapelsen och med Gud då vi alla blir påverkade av natur som skadas och exploateras. Detta når ända in i själen på oss människor att vi lever i strid med vårt eget ursprung.

Låt denna helg bli till ett sinnligt möte med Gud och låt gemensam glädje och sång till livet bidra till att vi i dessa svåra tider låter ljuset vinna över mörkret!

Glad midsommar!

Text: Riitta Eklund Sandström, prästpraktikant.