Arne brinner för SKUT

Församlingen har flera volontärer och församlingsbor som gillar att engagera sig på olika sätt inom Svenska kyrkan.

Vi tycker att det är väldigt roligt att så många brinner för Svenska kyrkans arbete och vill vara missionärer. I slutet på maj uppmärksammade Svenska kyrkan Arne. I snart 20 års tid har kyrkorådet i Lidingö församling med glädje gett sitt förtroende till Arne som SKUT-ombudsman.

Arne har många historier och berättelser genom sitt engagemang från SKUT, bland annat om den unga kvinnan som kom till en församling i Svenska kyrkan i utlandet och sa:

– Min mormor begravs imorgon i Dalarna, får jag sitta här under tiden begravningen pågår i min hemmakyrka?

En annan flicka råkade träffa på sin konfirmandpräst på gatan och berättade att hon skulle åka som au-pair till London. Prästen tipsade henne då om Svenska kyrkan i London, men flickan var inte så värst intresserad.

Men ett år senare sökte hon upp prästen och tackade. Hon hade haft anledning att söka upp kyrkan där hon fick värdefull hjälp i en krissituation.

 

I artikeln berättar Arne att det var efter en samling om utlandskyrkan som han berättade för en präst om att han brann för utlandskyrkan eftersom han haft sån stor nytta och glädje av den.  Han blev då rekommenderad att bli SKUT-ombudsman. Läs mer om Arne och hans engagemang här eller nedan.

Arne är ombud: En dag i alperna kom ett brev från kyrkan

Det var när Arne arbetade i Zürich i Schweiz som han lärde känna Svenska kyrkan i utlandet. Idag är han snart 90 men brinner fortfarande för utlandskyrkan. Som ombud pratar han för verksamheten och får människor att öppna plånböckerna.

Det var vid en samling om utlandskyrkan i början av 2000-talet som Arne bytte några ord med Åke Bonnier, då präst i Lidingö församling. Arne sa då att ”Jag brinner för utlandskyrkan för jag har haft så stor nytta och glädje genom den.”

Åke Bonnier svarade direkt: ”Då ska du bli SKUT-ombud!” Och på den vägen är det.

Arne missar inte ett tillfälle att prata för Svenska kyrkan i utlandet.

HAR ALLTID EN ADRESSFOLDER I FICKAN

– Adressfoldern har jag alltid en eller två i fickan av. När det är tal om utlandskyrkan så lämnar jag fram en sådan.

I Lidingö församling är det förutom rikskollekterna två församlingskollekter per år. Arne brukar prata för kollekten.

– Det är viktigt att kollektvädjan ”griper tag”, tipsar han andra ombud. Den ska vara kort och koncis och handla om något som hänt och varit viktigt.

Den som inte har egna berättelser kan hitta dem i kollektvädjan på intranätet. Arne blandar dem med egna berättelser vad Svenska kyrkan i utlandet har betytt för enskilda i olika situationer.

DEN UNGA KVINNAN VILLE BARA SITTA I KYRKAN MEDAN BEGRAVNINGEN HEMMA PÅGICK

Han berättar gärna om den unga kvinnan som kom till en församling i Svenska kyrkan i utlandet och sa:

– Min mormor begravs imorgon i Dalarna, får jag sitta här under tiden begravningen pågår i min hemmakyrka?

En annan flicka råkade träffa på sin konfirmandpräst på gatan och berättade att hon skulle åka som au-pair till London. Prästen tipsade henne då om Svenska kyrkan i London, men flickan var inte så värst intresserad.

Men ett år senare sökte hon upp prästen och tackade. Hon hade haft anledning att söka upp kyrkan där hon fick värdefull hjälp i en krissituation.

UNGDOMARNA MEDGAV ATT JULEVANGELIET VAR BÄST

Några ungdomar bekände att de sökt upp en utlandsförsamling mest för att få äta svensk julmat men senare berättade de: ”Det bästa var att få höra julevangeliet på svenska.”

Arne berättar med värme om församlingen i Zürich och hur det hela började:

– Det var tack vare min syster jag kom till Zürich, berättar Arne. Hon ville fräscha upp sin franska efter kriget och for till Zürich där det fanns en bra kurs.

Arne och hans syster hade en nära relation och när systern gifte sig med sin lärare i franska och bosatte sig i Zürich hälsade Arne ofta på henne och hennes familj.

En midsommarhelg firade de i skandinaviska klubben i Zürich. Arne började prata med en man som hade en ingenjörsbyrå och berättade att de hade ont om folk.

”Då kommer jag gärna”, skojade Arne. Men mannen tog honom på orden och en tid senare hörde han av sig.

Arne började jobba med projektering inför bygge av skidliftar. Tyskan var inget problem, hans årskull hörde till dem som fått bra undervisning i tyska.

En dag när Arne höll på med mätningar uppe i alperna kom ett brev. Det var från Svenska kyrkan i Zürich som välkomnade honom till sina arrangemang.

En dag när Arne höll på med mätningar uppe i alperna kom ett brev. Det var från Svenska kyrkan i Zürich som välkomnade honom till sina arrangemang. Det blev startskottet för både Arne och hans syster att engagera sig i församlingen i Zürich.

KYRKAN BLIR EN FAST PUNKT I LIVET

– När man kommer ut så känner sig att man behöver ha någon fast punkt… Det blev en naturlig del av livet. Min syster skötte julinsamlingen under många år och beställde ljusstakar från Småland. En hel låda ljusstakar gick åt direkt, minns jag.

Från församlingen på Lidingö ser man vattnet och en skymt av det sjömanshus dit fortfarande många sjömän från kryssningsfartygen kommer.

Även om det inte har något med Svenska kyrkan i utlandet att göra idag blir det en påminnelse för Arne om hur det hela började. Och det blir naturligt att prata för kollekten i gudstjänsten:

– ”Många är beroende av kyrkans stöd, och kyrkan är till stor del beroende av vårt stöd,” brukar jag säga, säger Arne, ”och så avslutar jag med en bön”:

Herre, vi ber för din kyrka i hela världen, för samförstånd mellan kyrkor och samfund. Idag särskilt för Svenska kyrkan i utlandet och för din närvaro bland dem som samlas där.

Arne Bowalds bön i samband med kollekt till Svenska kyrkan i utlandet

Maria Sandell