En annorlunda jul – när inget blir som man har tänkt sig…

Ingen annan högtid är för oss svenskar så förknippad med traditioner som julen. Vi vet hur allt ska vara och vi försöker återskapa samma stämning som vi haft så många jular förut.

Ingen annan högtid är för oss svenskar så förknippad med traditioner som julen. Vi vet hur allt ska vara och vi försöker återskapa samma stämning som vi haft så många jular förut.

Allt och alla ska vara på sina rätta platser. Vi plockar med juldekorationer, tänder granen, griljerar skinkan och kokar gröt-en. Det ska dofta och smaka gott. Det ska tindra sprött som snökristaller och stämningen ska vara varmt julröd och förväntansfull när alla är på plats och maten ska ätas och paketen ska öppnas.

En tradition skapas av oss människor. Det blir jul när granen är dekorerad och när vörtbrödet doppas i grytan. När de som brukar komma kommer. Och det är vikt-
igt med den goda ordningen. Det har jag lärt mig när jag gjort i ordning julkrubban tillsammans med barnen i kyrkan. Alla träfigurerna ska vara på rätt plats, de vise männen, herdarna, oxen, lammen, åsnan, Josef, Maria och förstås Jesusbarnet i krubban där djuren brukade äta.

I år verkar det i skrivande stund som att det inte blir som det brukar vara och som vi tycker att det ska vara. Bara umgänge med de allra närmaste, inga onödiga turer till stormarknader för inköp, ingen möjlighet att delta i fullsatta jul- och adventsgudstjänster. Så mycket och så många vi kommer att sakna när mörkret sänker sig på julaftonskvällen. ”Är det då över huvud taget meningsfullt att fira jul, att försöka upprätthålla någon tradition?” kan man undra.

Med den lite uppgivna känslan har jag ibland återvänt till figurerna i julkrubban. Det är ju inte första julen som allt inte är som jag tycker att det borde vara.

Till synes är ju alla i krubban på sin rätta plats under stjärnans sken. Men var det verkligen så? Jag tänker på lammen och herdarna som borde vara ute på vall på ängarna. Jag tittar tankfullt på de visa männen som hörde hemma i Österns palats och inte i ett stall.

Jag ser stjärnan som tycks ha fallit ned från himlens fäste, och likt ängeln kommit farligt nära jorden. Och så Josef och Maria så långt borta från hemmet, släktingarna och omsorgerna i Nasaret, så ensamma de måste ha känt sig. Och till sist Gudasonen lindad och lagd på hö i djurens matskål. Jag har tänkt; ”De känner ju inte varandra, de är vilse, det är bara oxen som hör hemma i krubban”.

När ingenting blev som det skulle vara blev det jul för första gången. Och det är den oordningen som vi försöker återskapa med alla våra goda jultraditioner. Det är konstigt…

Och det är tråkigt när vi inte får fira jul som vi vill detta år. Jag menar inget annat. För det är genom våra ansträngningar och goda vilja som livet får höjd och djup och som högtid och tradition skapas. Men när inget blir som man har tänkt sig så rymmer julkrubban en slags tröst. Så var det även den första julen. Och just då fylldes himlen för en stund av änglasång och allt blev fyllt av ömsinthet och tillbedjan inför den nyfödde, genomskinligt för en högre och en större ordning.

Så när allt blir annorlunda än jag tänkt mig när julens kyrkklockor ringer har jag stavat på ord av Leonard Cohen och jag har tänkt att de rymmer ett slags evangelium.

”Ring the bells that still can ring. Forget your perfect offering. There is a crack, a crack in everything. That’s how the light gets in.”

Jag önskar en välsignad jul i dessa annorlunda tider
Gunnar Olofsgård, präst i Lidingö församling