Intervju med Biskop Andreas: Relationer är kyrkans dna

Biskop Andreas menar att kyrkan är sina relationer. Han har genom sina år som
präst sett hur kyrkans gemenskap kan vara avgörande för en människa som lider
av psykisk ohälsa. I sin nya roll som biskop för Stockholms stift kan han sätta psykisk ohälsa och ledarskap på sin biskopsagenda.

Nästan bubblande av skratt och med ett stort leende svarar Andreas Holmberg på frågan hur det känns att bli vigd till biskop.
– Det är en fantastisk känsla. Jag känner mig både överväldigad och uppfylld. Buren av bön och omtanke från många människor, säger han.
Det är en höstdag i september förra året utanför Uppsala domkyrka. En glad och nyvigd biskop Andreas står nu i rampljuset och blir både fotad och filmad. Budskapet är glasklart.
– Som biskop vill jag finnas till för församlingarna. Det är där det händer, det
som ska hända i kyrkan, säger biskopen i filmsnutten som ligger på Svenska
kyrkans Facebooksida.
Fem månader senare träffar vi biskopen på hans arbetsplats på stiftskansliet i centrala Stockholm. Han bär numera den lila biskopsskjortan och ett kors med en lång kedja runt halsen.
– Jag håller fortfarande på att komma underfund med min nya roll som biskop. Men korset är med mig alla dagar. Jag ber också väldigt mycket, säger han.
Han är inte riktigt van vid att det han säger tolkas på så stort allvar.
– Tidigare kanske det jag sagt inte haft någon betydelse, ingen hade brytt sig
lika mycket. Men nu förväntas jag också uttala mig i vissa frågor. Imorgon ska jag
till exempel bli intervjuad om skolavslutningar, säger han.
I två omgångar har han varit präst och distriktsledare i Botkyrka församling, både i Ängskyrkan och i Ljusets kyrka. Det var här han fick idéerna till sin doktorsavhandling ”Kyrka i nytt landskap”.
– Det var utifrån mina erfarenheter i Norra Botkyrka- distriktet som jag valde mitt forskningsämne.
Jag är också inspirerad av Ängskyrkan, och Svenska kyrkan som folkkyrka, säger han.
Både som barn och vuxen har han bott i Tanzania. Åren utanför Sverige har format hans syn på den världsvida kyrkan och den kristna gemenskapen. Biskopens kontakter med kyrkan i Tanzania är i dag täta och betydelsefulla.
– Vi som kyrkor behöver och är ömsesidigt beroende av varandra. Kyrkan i Tanzania kan utmana oss och peka på våra blinda fläckar. Där finns det en konkret betydelse av ”vi” – en förståelse av kyrkan och det heliga, säger han.
– Mina erfarenheter i Tanzania och i mångfaldsmiljöer som Botkyrka bidrar till att jag bär den världsvida kyrka och ekumeniken i min kropp i dag. Svenska kyrkan är ett hem för kristna som har
sin bakgrund i olika kyrkor, menar han. Vår tids folksjukdom I flera år har biskopen velat synliggöra
den psykiska ohälsan och kyrkan som aktör.
– Det är den överdrivna individualismen som driver in oss i en återvändsgränd med ensamhet och förtvivlan. Det är vår tids folksjukdom och vi pratar för lite om det i dagens samhälle. Många är drabbade, det finns alltid någon som vet eller känner någon som har psykisk ohälsa. I dag kan det vara mer legitimt att prata om cancer eller coronaviruset än om psykisk ohälsa, säger han.
Biskop Andreas har upplevt psykisk ohälsa i sin närhet så för honom är det inte bara som en idé.
– Jag har upplevt det på nära håll – mött ungdomar som har det tufft. Det kan handla om ätstörningar, tankar om utseendet eller depression. Då vet jag att vi som kyrka kan ha en avgörande
betydelse för en människa. Att i gemenskap få leka, fika, blickar får möta andras
varandras blickar, kramas, skratta och gråta tillsammans i ett rum. Kyrkan har redskapen för att möta människor som mår dåligt, säger han. Därför har kyrkans arbete med ungdomar blivit extra utmanande i coronatider.
– Det är jätteviktigt att finnas tillgänglig och närvarande även om man inte kan träffas. Vissa församlingar har fortsatt sina barn-och ungdomsträffar och det tycker jag är bra, säger han.
I samband med Rädda Barnens 100-årsfirande deltog biskop Andreas i
ett panelsamtal där han lyfte fram den psykiska ohälsans framfart och det andliga ledarskapets roll.
– Ett andligt ledarskap handlar om att visa sin egen sårbarhet. Både som konfaledare, pedagog eller för mig som biskop är det viktigt att sätta ord på det. Vi måste komma bort från att ledarna uppfattas som osårbara fantomer eller hjältar. Liksom de bibliska ledarna visar sin mänsklighet med kanske psykisk ohälsa, säger han. Vidare menar biskop Andreas att ett gott ledarskap inom kyrkan handlar om att ta människor i anspråk.
– Ungdomar som får hjälpa till och känner att de behövs mår bättre. Vi ska inte
bara se de friska och starka. Dessutom kan mötet med den Gud som tar oss i
anspråk kännas på allvar och kan vara en starkt upplevelse, säger han.
Vad kan kyrkan bidra med?
– ”Vi” tillsammans såklart – kyrkan är sina relationer sedan 2000 år tillbaka. Vi erbjuder gemenskap i det verkliga livet på olika sätt. Allt vi gör och är i kyrkan är relationer. Det är utgångspunkten för
kyrkans liv och arbete, det är kyrkans dna – relationer. ”Vi” är vackrare än jag, min, mitt och mig, säger biskop Andreas.
Biskop Andreas reser sig upp och tar fram sin ryggsäck. En liten bönelapp trillar ut. Skrynklig och vikt.
– Den här bönen ber jag varje morgon. Den betyder väldigt mycket för mig, säger han innan fotosessionen nere i tunnelbanan. Efter det väntar möten och sammanträde till ungefär åtta på kvällen innan han kan promenera hemåt.

Text: Emelie Simmons Foto: Magnus Aronson

Bönen som biskop Andreas bär med sig:
Gud, gör mitt inre stilla så att det kan spegla
dina tankar. Låt orons vind lägga sig så att jag
kan höra din röst. Gör min blick klar så att jag
kan se Din härlighet i världen. Så att allt jag
säger och gör, bär din kärleks vattenstämpel.
Amen.

 

ANDREAS HOLMBERG